Tusen tankar i huvet och ingen förutom mig själv att analysera dem med...

Det är ju inte på den här platsen i livet jag vill vara. Jag vill ju vara med min fina son helst dygnet runt, men istället befinner jag mig på jobbet dygnet runt. Ensam är stark, jävla påhitt!

Skulle kunna spy på det här just nu. Och i nuläget längtar jag inte ens till flytten, fyfan vilket göra egentligen.. Men det blir ju bra när det är klart, utan tvekan :)

Ska bara försöka tänka lite positivt mitt i allt detta kaos.

Tänkte att jag för ovanlighetens skull skulle ta och skriva ett litet inlägg. Har påbörjat inlägg flera gånger men det blir alltid "äh, totalt intressant".. Men nu befinner jag mig på jobbet och behöver tidsfördriv ;-)

Är just nu förstärkning på sjukhuset, på grund av massa strul med mitt nuvarande vikariat på hemtjänsten så blir jag tvungen att göra 200 % denna månad, än så länge har det gått bra men jag undrar om man orkar månaden ut egentligen... Psykiskt påfrestande men å andra sidan har jag inget val. Bita ihop, göra rätt för sig, bryta ihop och komma upp igen. Det är väl livets gång?

Men allting går bara man vill! Casper fyllde 3 i veckan också och är nog världens lyckligaste treåring med cykel och dockhus. Tänk vad stor den lilla krabaten håller på att bli. Hade jag kunnat hade jag valt ett syskon vid det här laget, men någonting saknas visst innan det går ;-)

Nu ska jag försöka göra rätt för mig på jobbet. En till kopp kaffe först bara. :-)